Jag har helt enkelt inte hunnit med ett nytt kåseri på länge. Det är jobbets fel. Om man kör 15-timmarsdagar och sen ska hinna med klubben så är man inte direkt upplagd för att lattja med ett kåseri. Men nu är det helg och nu tar vi nya tag med nya krafter.
Fram med plyschoverallen, manchestersoffan, en flaska rödvin och en repris på ”Lilla huset på prärien” så kan vi gotta till oss ordentligt. Så! Sitter ni bra? Längesen vi sågs. Hur måååååår ni???? Alla mår braaaaa????
Så! Då hade vi avklarat formaliteterna och sjåpigheterna. Jag vill ju inte att ni ska tro att jag har glömt er. Nu åker skinnvästen, PT-kepsen och bootsen på – nu ska vi snacka PT!
Jag har en silverfärgad PT och nu har jag lagt mörkgrå flames på den. Skitsnyggt, om jag själv får säga det. Och det är ingen risk att ni missar vilken bil som är min! Och det är bara början. Sen i höstas har jag haft blåa neonrör liggandes i vardagsrummet som bara väntar på att få bli monterade, men vintern har bland annat bestått av att min bil har åkt som en skottspole fram o tillbaka mellan mig och verkstaden. Det är nu konstaterat att jag har lyckats förskaffa mig en av de första PT:na som kom till Sverige med ett minimalt rostskydd på! Grattis! Rosten har varit rena böldpesten på bilen och jag har hittat mer och mer. Dock är inte hoppet ute för min lilla pärla då den tas hand om så fint på verkstaden, men ordförrådet utökas för varje rostfynd. Nu är den inne på rostskyddsbehandling och SEN kan jag få på mina blåa neonrör! Fantasin sprudlar för fullt med designen av PT:n och jag blir alldeles knäsvag vid tanken på vad ett par blåa neonrör får för effekt under en Electric Blue Turbo…. Åh. Wow. Ståpäls.
Så ja, nu känns det bättre. Jag släppte verkligheten där för en stund. Drömma kan man alltid göra. Frun kan alltid återbörda mig till verkligheten om jag svävar iväg vilket händer allt som oftast när det handlar om PT Cruiser. Är det inte intensivt surfande efter lull-lull till pärlan så är det en stunds fördjupning i reparationsboken. Är det inte planering av våra träffar i sommar så är det en smärtblandad njutning att fylla i inköpslistorna på allt man VILL köpa till bilen men inte kan. Häromkvällen frågade jag henne om jag fick lägga 60 papp på bilen i utrustning. Hon svarade inte. Konstigt.
En annan snabb återblick roar mig. Jag har varit en så fullfjädrad raggare man kan bli utan en egen jänkare i många år. PT:n har jag ägt i lite över ett och ett halvt år och klubben är bara 4 månader yngre än själva PT-ägandet. Och på mindre än två år har jag förändrats totalt vad som gäller att vara raggare. Inget mer av flera alkoholindränkta vallfärder till Elmia eller Power Meet, höras mest, få in flest folk i en jänkare, lerbad på campingen, fesljumma öl på morgonen eller suga i sig hamburgaren med hela ansiktet.
Nu cruisar man förvisso också, men med STIL och VÄRDIGHET. Och framförallt är det jag själv som sitter bakom ratten i eget majestät. Förra året var vi uppe på Power Meet i Västerås och jag knödde mig in i cruisingen med huvudet högt. Med lätt förundran iakttog jag ekipagen runtom mig där folk betedde sig på det sätt jag själv har varit van vid under många år – ylandes, skränandes och kolkandes ur allehanda flaskor. Milda makter, det kändes som hundra år sen jag själv gjorde så.
Men nu är våren här och den har kommit med stormsteg! Med ljusets hastighet bytte jag däck och njöt av tystnaden i bilen. Saltet är sedan länge avspolat och bilen vaxas med jämna mellanrum – när den inte står på verkstaden, vill säga. Jag hoppas på att se många PT-ägare och PT-intresserade på alla våra träffar i sommar. Alla är välkomna!!!
Tjingeling.
